Bernerdalens Lord Calvert

Calle.

HD A

ED O

Foto: AC Uppfeldt.

 Calle ...våran fartkula - tryckkokare -goseknopp- killen som älskar livet !!!!  detta är bara en väldigt liten beskrivning av våra jättebaby, för det är precis vad han är. En stor kropp har han ...  men barnslig inuti :)

 53,3 kilo visade vågen då vi var inne för röntgen i fredags, men trots storlek och tyngd så rör han sig med lätta steg, han flyger fram lätt som en vind ... vig som en akrobat är han och fullkomligt omedveten om sin storlek ... han tror verkligen att han ryms i våra knän.

Så här är det jämt ... sätter vi oss på golvet, så bums sitter han eller ligger i knät på oss. Han är så otroligt gosig av sig och vet inte hur nära han kan komma, han trycker och knölar för att komma in på bara skinnet på oss. Jag har aldrig någonsin haft en sådan hund som bara vill vara nära nära hela tiden.

 Älskar leksaker gör han och framför allt grisar som brölar ... Calle har en korg med leksaker i vardagsrummet och i den är han och stökar och bökar ofta. Matten städar ihop sakerna och genast är Calle där och drar fram allt igen, han bär sina leksaker upp och nedför trappen ... ena dagen ska allt upp på övervåningen och nästa dag ombestämmer han sig och då ska allt ner igen, han ser för rolig ut då han håller på.

Om jag tyckte att Kliff var lättsam att ha okopplad så är det inget mot för vad Calle är ... Ojoj .. han kan vända på en tio-öring då vi visslar eller kallar in honom då han är lös i skogen, och även om han fruktansvärt gärna skulle sätta efter ett och annat råddjur som stutsar framför nosen på honom så kommer han bums då vi kallar in honom.

Så har det faktiskt varit hela tiden, han har aldrig dragit iväg på egna utflykter, han har alltid hållit sig vädligt nära.

Sen är det ju inte bara frid och fröjd då man lever med en tryck-kokare     Calle är killen som gör allt till hundra procent oavsett vad det gäller. Känslorna fullkommligt bubblar i honom och ibland måste man bara få utlopp för dem, det är precis som att det svämmar över och måste ut bara.

Han påminner så otroligt mycket om Aston Martin i hans unga år    en otroligt levnads glad skit som älskar livet och är enormt snäll ... men har lite svårt att behärska sig i olika situationer.

Det känns förbaskat orättvist fortfarande det som hände med Kliff och det är både synd och skam att inte Calle fick växa upp tillsammans med Kliff ... tror att dom i dagsläget kunde ha haft väldigt roligt tillsammans och kunnat dra nytta av varandras fördelar. Men ödet ville annorlunda och Calle är och kommer att förbli våran enda hund, ingen mer i vårat hushåll.

Nu är han inte den typen som hänger läpp för det ... men vi pratade om just detta AnnCatrin och jag då vi var ute på en runda häromdagen, Aston och Tuffa var ett radarpar .... Kliff och Lukas var de allra bästa vänner man kunde vara.

Calle han har ingen sådan ... men men ... han hänger nog inte läpp som sagt, bara han får möjlighet att hänga med glada hundar lite då och då.

Det kan ha sina fördelar att vara ensam kille också   .

En sån här utflykt får alla att må bra.

Calle & Aston & Lukas ute på Åstön i grådassigt väder. Men en riktigt bra fotograf får till fina bilder ändå.

Foto: AC Uppfeldt.

Dum & Dummare   

Två stollar och så en liten farbror som går egna vägar.

Tugga pinne med Lukas är ju ganska mysigt också.

( och nej ... de springer inte runt med pinnar då de leker)

Vårat älskade yrväder ... vad gjorde vi utan dig   

Tänk att då man som mest behöver något så snubblar man över det, är det en slump eller sker det av en anledning?????   Johan hittade denna text idag ... Den träffade mig rakt in i hjärtat.

Det gör fortfarande fruktansvärt ont ... det går inte en dag utan tårar. Jag hör honom om nätterna tycker jag, då han ligger och snarkar under våran säng. Då kommer tårarna och tomheten.

Men från och med idag..... ska jag istället försöka känna glädje över att jag kan höra honom fortfarande.... glädje över att han finns med oss fast på ett annorlunda sätt.

Jag ska känna glädje över de dagar vi fick med Kliff, även om de var alldeles för få.

Ja, så får det bli.

Det finns de som säger att .... Gud ger oss enbart så tunga bördor som vi orkar bära?????????????????

Till det har jag bara en fundering .... hur jäkla tunga axlar ska vi behöva gå runt med???? 

Vi hade planerat och bestämt och slagit näven i bordet att Kliff skulle vara den första hund som får fylla 4 år för oss ....

I våran familj är det absolut ingen självklarthet .... ingen av våra hundar har någonsin gjort det. Kliff skulle vara den första, nu står vi här utan våran goporpp .... en månad innan 4 års-dagen.

Det är så fruktansvärt sorligt så det är inte klokt, det gör så ont att vi nu har bestämt att aldrig mer .... Calle blir våran sista hund. Nu får det vara nog.

AnnCatrin har på ett mycket bra sätt beskrivit våran helvetes månad .... där vi fullkomligt svävat mellan hopp och förtvivlan om det kan ni läsa här .http://anncatrin.bloggplatsen.se/

Jag orkar helt enkelt inte skriva om detta själv, dessutom så är den senaste månaden som i någon slags dimma .....  vi fattar fortfarande inte att detta hände. Tack från botten av mitt hjärta AnnCatrin för dina ord, då mina egna själv inte räcker till, jag förstår såklart att ni är många som funderar, framför allt då jag gick ut med att han blivit bättre.

/// Camilla

Ni är många som på olika sätt har visat stöttning för Kliff nu då han har varit dålig. Några har varit insatta i allt elände, men det är många som funderat och undrat. Jag tänker inte gå in på några fördjupningar, här och nu, för det orkar jag inte. Men en liten förklaring tänkte jag ge mig på.

Kliff har under en tid inte varit sig själv, det har inte varit något specifikt som jag kunnat sätta fingret på, det har varit olika från dag till dag. Tills för en söndagkväll för 3 veckor sedan, då rasade han i princip ihop framför ögonen på oss.

Vi åkte in akut på måndagmorgon, en mängd prover togs, de gjorde röntgen på olika organ. Proverna då indikerade på en kraftig infektion ... Kunde det vara autoimmunt??? han sattes på en hög dos kortison och förväntningarna var att han skulle visa bättring redan till nästa dag, vilket brukar vara det normala då han fick så hög dos.

Ingen förbättring alls kunde vi se till tisdagen.

Veterinären ringde alla dagar den veckan för att höra hur det var, på onsdagen trodde hon inte längre på autoimmunt. A´phu ... jag måste erkänna att jag drog en lättnadens suck, för det är inge vidare prognoser.

Men fortfarande ingen bättring, prognosen var då helt enkelt en kraftig infektion som han säkert gått med under en tid. Jag frågade vid ett flertal tillfällen om han inte behövde antibiotika, men det visade inte på något bakteriellt.

På söndagen kunde jag ana en liten förbättring, han hoppade in själv i bilen något han inte gjort på länge, samma sak gjorde han då vi for iväg för ett nytt återbesök ... nya prover togs och vikt .... han hade nu gått ner sammanlagt tio kilo, vilket är väldigt mycket. Proverna var de inte alls nöjda med så hon tordes inte skicka hem honom utan att göra ett ultraljud, som tur var så var där en specialist där den dagen, han kunde genast se ... Kraftig urinvägsinfektion, en prostata som var ful, vilket resluterade i en omedelbar kemisk kastrering, Kliff är i för dålig kondition för att klara en operation. Njurarna var akut inflamerade. Nu sattes han på antibiotika samt att vi kunde halvera kortisondosen, något jag var extremt glad över. Ni som haft hundar på kortison vet vilket h-vete det är med kisseriet. Under hela denna tid så har vi måst varit tvungen att gå ut med Kliff en gång i timmen, dag som natt !!!!  jag har sovit på soffan under två veckor nu så att jag enkelt ska kunna ta ut Kliff en gång i timmen under hela natten utan att vi ska väcka upp Calle varje gång ... Sen har jag åkt iväg till jobbet och jobbat hela dagen, medans Johan varit hemma med honom under dagtid ... Detta är ju så klart inte hållbart i längden, att inte sova någonting och sen gå och jobba ... men vad gör man???? man gör det som krävs och vad man måste.

Men vi har under den gågna veckan sett klara förbättringar på Kliff        så då vi skulle in idag för ett nytt återbesök kändes allt så jäkla bra.

Men säg den lycka som varar !!!!  Nu verkar det vara något nytt h-vete som hänt. Han rör sig definitivt inte bra bak, stel och halt är han framför allt på vänster bak.

Vi åkte iväg med humöret nerkört i skoskaften igen .... alltså, hur mycket ska man orka???!!!!! 

Vetten såg ju klart och tydligt att det var nått galet, prover togs och hennes fundering var ifall vi dragit ner på kortisonet för fort och åkt på ett bakslag på infektionen som satt sig på lederna??

Men, äntligen är alla prover som de ska, sänkan är helt normal igen och alla de andra var hon också nöjd med, det var något litet här och där, men inget som var helt käpprätt.

Hon kallade in en veterinär som har specialiserat sig på leder, muskler och dyligt, han kunde få fram markering på knäet, inte så stor svullnad, men så kan det vara då han äter kortison som tar ner det inflamerade. Däremot en klar markering. Så nu står vi inför ett nytt h-vete .... korsband???  eller så inte. Det är iallafall inte av vad det verkar, men nu är det lung och vila som gäller!!!!!  Herregud, Kliff har inte gjort annat på lång tid, så jag kan inte förstå hur detta kunnat hända???!!!!

Det har inte varit en tendens till hopp och lek, inga tvära rusningar ... men allt kan tydligen hända. Så håll nu tummarna för att detta läker av sig självt med antiinflamatoriskt, för gör det inte det vette tusan hur det ser ut.

Vi ska nu avakta denna vecka, så får vi se vad som händer och sker, blir det inte bättre får dom kolla upp med en röntgen och beslut tas efter en sådan undersökning.

Ja, detta är en en liten sumering på vad som varit galet med Kliff. Idagsläget är det fortfarande inte bra, men det som var dåligt från början är iallafall bättre. Nu får vi hoppas det andra blir bra också.

//Camilla

Ja, då bockar vi av ännu en vecka med lilltrollet, idag slog han matten med häpnad och sussade till klockan var 9 !!!!! .........vilket ställde allt på sin kant med den inplandrade sennenträffen.

Innan vi hade varit ute och gjort morgontoalett, vilat på den och ätit frulle så hade liten kille hunnit bli trött och då är det inte läge att åka på sennenträff i några timmar och eftersom solen stod mitt på himlen så var det definitivt inte läge att åka med Kliff ......... Det är riktigt läskigt vad han är känslig mot värme    nu visade det sig att där vi har våran träff så var det visst ett helt annat väder, inte alls lika varmt som vi hade det på hemmaplan, men det kan man ju inte veta då man sitter hemma i värsta solgasset ...... men jag skulle aldrig chansa med Kliff, då jag vet hur jobbigt han har det då det är varmt.

Då Calle vilat klart så hade det faktiskt hunnit bli svalare även hemma och den värsta solen hade gått i moln så vi tog hundarna och fikaväskan och åkte iväg med dem.

Idag slipper mästerfotografen Fru U komma och ta de obligatoriska veckobilderna. Calle ställde upp sig så fint på eget bevåg och som det är just nu med "långben" så blir det inte så mycket bättre än så här.

Bernerdalens Lord Calvert

Calle.

Han är faktiskt väldigt duktig på att ställa sig rätt helt själv, speciellt om han ser något spännande längre bort.

Våra katter Sally & Molly fungerar som ett väldigt bra dragplåster, dom är för övrigt väldigt spännande tycker Calle ...dock jag tror inte det är ömsesidigt    men till Calles försvar så har han faktiskt blivit duktig på att låta bli dem.

På väg till skogs.

Calle är väldigt lättsam och duktig att ha lös, nu har han ju världens bästa förebild då det gäller just det. Kliffen skulle aldrig någonsin dra iväg ifrån oss och då inte "storebror" gör det då gör inte Calle det heller. Vi rider på den vågen just nu och belönar mycket då han kommer på inkallning, för vi vet att det förmodligen kommer en dag om några månader då han vill testa att få lite luft under sina vingar  .

Goa Kliff   

Bäst som det var så hittade vi en rastplats, hussen han parkerar sig och tänker tippa upp lite kaffe, johej du ... Calle han är inte sen med att kravla sig upp på bänken han också.

Han är verkligen gosig vårat lilla troll, upp i famnen så fort han får en möjlighet ... Mysigt är det och som det är nu så kan han faktiskt gosa en längre stund innan han börjar tugga på oss .... det tar sig   samma sak då man ligger i soffan ... ett tu tre så ligger han på magen och ska gosa, den lilla proppen.

Kliff han tar igen sig i skuggan han och har inte en tanke på att komma upp på någon bänk.

Det är så otroligt skönt att vara ute i skogen, lugnet kryper inpå en på ett sätt som det inte gör någon annanstans.

Som sagt 15 veckor och 19 kilo tung ...... måtte det bara hålla hela vägen, men vad gör man ?????? Jag kan ju inte få honom att sluta växa !!! .... Första tanden är nu tappad och det är nästan så att jag törs sticka ut hakan och säga att han är i det närmsta rumsren, det har iallafall inte varit några olyckor inne på väldigt länge ... kan inte komma ihåg då det hände faktiskt. På morgonen säger han till genom att gnälla tills man vaknar och då han är nödig vid annan tid så tittar han på oss med bestämd blick och talar om att nu vill jag ut, jag tycker han är jätteduktig faktiskt.

Denna vecka ska vi åka på ringträning, han är jätteduktig på att stå som jag berättat om tidigare, nu ska vi testa i skarpt läge också ... med andra hundar runt omkring, det kan ju vara så att han är precis lika duktig trots det finns störning, den här killen gör faktiskt precis allt för en gotta, så det blir lite spännande att se om han kan fokusera på det vi tränat på.

Ja men gott folk, en liten uppdatering från oss, ha en fin vecka nu det ska vi ha   

Det är helt sjukt ... Nu är vi inne på fjortonde veckan för Calle, det går galet snabbt ... på flera sätt   killen drar iväg både på längden och tvären och i vikten,.

Ett hastkort fick det bli sent på söndagskvällen.

Fru U fotar som vanligt ( tack & lov)

Ja, ni ser ju själva va  ... Nu börjar det visst bli lite långben över honom. Men jag tycker han växer ganska så jämt ännu ... rumpan har inte riktigt börjat dra iväg upp mot skyn   men det är nog inte långt borta nu, vikten ligger förnärvarande på 17,6 kilo .... jag får nästan skrämselhicka varje gång jag ska väga det lilla livet ... Jag har ju inte så många valpar jag kan jämnföra med och alla individer är olika, det vet jag ... Men, jag skulle kanske önska att han kanske inte ökar så mycket mer just nu utan att han planar ut det något iallafall, tjock är han INTE kan jag lova.... Snarare tvärtom, så inte vet då jag vad det är som väger på honom ??!!

För er som har fB så är det gamla bilder ni får se idag.

Är jag inte söt så säg   

Det blir lite så eftersom jag jobbar hela dagarna och det är hussen som är hemma dagtid då det mesta händer, jag tror inte jag törs be honom att även släpa runt på en tung systemkamera och dessutom krypa runt på knä för att fånga dagen i bilder åt mig. Jag tror han har fullt upp ändå   

Kliff har väl aldrig varit så välkammad som han är just nu, vilket så klart beror på att Calle behöver vänja sig vid både borste och bad. Jag tycker det är jätteviktigt att våra hundar accepterar all form av päls/klovård, och ännu så länge har vi inte haft någon som har trilskats vid det. Enligt hussen så går det jättebra att få klorna klipta och filade och borstning ser jag ju själv att han gör stora framsteg med, för någon vecka sedan var det ett väldigt tuggande på borsten, nu somnar han till och med då man borstar honom ... det gillar jag.

Förra veckan kom jag på att det här med tand-tittning är något vi helt har glömt av .. även solen har fläckar   

däremot är han jätteduktig på stå ... åtminstone här hemma, men jag kör även med stå-övningar då vi är ute och jag tycker han är i princip lika duktig då, det vi gör nu är att dra ut lite på tiden innan man får sig en gotta. Nu ska vi börja lite smått med tandvisning också så är han väl klar lagom till premiären som förmodligen blir i Byske ... Hujeda mig !!!  Calle kommer göra sin debut i ringen i värsta garderobsåldern ... men det är bara att gilla läget, vi får ta det som träning om inte annat.

Herr U (valpvakt) & Calle.

Sin första långresa har Calle redan gjort, och bilresan ner till Vikbolandet hade jag fasat för lite, det är aningens långt med en busig liten kille, men den skötte Calle med bravur, det var inga som helst problem att åka så långt som vi gjorde, det tog nog allt som allt nästan 8 timmar med alla stopp och det kan ju faktiskt få även den mest skötsamme och erfarne bilåkaren att klia i kroppen, men han var som en liten filbunke där på sin plats. För egen kupe´ hade minsann Fru U gjort till Calle, ni skulle sett hur hon styrt till det för honom. Jag kan ju säga som så att om ni bara visste hur det går att styra till det i en XC 70, hon är makalös hon ... rena magikern faktiskt, och Calle han hade det så bra så.

Nu var ju Calle för liten att få följa med in på själva utställningen så lördagen tillbringades med valpvakten som hade god assistans av Anders Rydgren och tre paranta bernerdamer ... Tydligen var min oro för hur nu detta skulle gå helt obefogad, för "liten" hade visst skött sig exemplariskt. A´phu ... jag vet ju vilket litet busfrö jag har så nog var jag lite skakig om bena då jag lämna över Calle där på lördagsmorgonen   . Men det var ju helt obefogat.

Lite turistande hann vi med då vi åkte ned redan på torsdag eftermiddag, fredagen åkte vi in till Söderköping och gick efter Göta kanal tills vi kom till Smultronstället.

Glass i stora lass beställdes in och vovvarna fick varsin de också. Calle fick sin första mjukglass som han verkligen uppskattade. Han åt med hela kroppen och luktade vanilj hela helgen efter det.

Mums.

Gott

Aston var lite rolig där ... han visste inte riktigt om han tordes ta sig en slick då glassen stod på bordet, men eftersom ingen sa nått vid den första trevande slicken lät han sig väl smakas.

Busbullen.

De som befann sig på Smultronstället denna fredag i maj ... fick nog vara med om något de sent kommer glömma !!! ... en helt hysteriskt rädd Camilla .. vad finns på en uteservering på sommaren ?????  Aha ... FÅGLAR !!!!  Ni ska veta att jag verkligen gick emot alla mina egna principer då jag intog denna uterservering, för det är något jag i normala fall aldrig utsätter mig för. Jag vet ju vad som händer, det kommer alltid fåglar ... men man vill ju inte vara proppen i röret liksom   så jag bänkade mig på en stol, längst in mot en vägg .... Bigg misstake .... det var ju det sämsta jag kunnat göra, för då fåglarna kom, fanns det liksom ingen plats för mig att ta vägen, varpå jag gapar och skriker rakt ut,så jag tror de hörde det över precis hela stan, tårarna sprutar ur ögonen som det kan göra på Lille Skutt i Bamse. Alltså, jag förstår ju vilken syn det var att se mig  men men ... utom min kontroll.

Tjejerna som jobbade kom springande och föste mig in i ett rum och frågade lite försiktigt om jag inte hade funderat på att söka hjälp för min rädsla. Hm ... Nä, och gud vet om jag någonsin kommer göra det??? !!!

Han har en förmåga att se så oskyldig ut på bild vårat lilla charmtroll, men oj oj .. så är det inte   det är full fart och han vet vad han vill.

Vi är i det stadiet där vi försöker få Calle att förstå hur det fungerar i våran familj för att alla ska ha det bra och må så bra som vi bara kan göra, och ta mig tusan så har det börjat gå upp för honom vad det är som gäller.

Det är stor skillnad på bara en vecka detta med bitandet, Calle är en jättemysig kille som vill gosa precis hur mycket som helst, han vill vara nära, helst innanför skinnet på oss ... kruxet har ju varit att han gärna velat sätta tänderna i oss då, men det är nästan så jag knappt törs säga det, men nu kan det gå riktigt långa stunder utan ett enda litet bett    inte ett enda ikväll faktiskt utan han har bara delat ut blöta pussar, och det tar vi alla gärna emot . Bita i borsten har han som sagt också gjort stora framsteg med och bus i koppel är nästan obefintligt nu, jag accepterar inget som helst bus så länge man har koppel på sig

Är det något vi har lärt oss av våran första kille där vi i princip gjorde alla fel man bara kan göra ... så är det just det, att det beteende man inte vill ha på sin vuxna hund det kan man inte heller acceptera då de är valp. Nu tycker både jag och Johan att Calle är en jätteduktig kille som förstår ganska så bra vad vi menar bara han får en liten påminnelse då och då     

Jaha ja ... och där fick jag skriva om hela inlägget     det gör mig galen, nu är det länge sedan det hände ... så nu tar jag och avrundar här så det inte händer igen.

Får nog ta och göra en till blogg här i veckan, för vi har ju faktiskt äntligen varit och gosat med Lukas valpar, men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

Tjing och må så gott ... Det gör vi   

Så där ja, nu har väl både jag och Flipp e´dipp, hämtat oss från helgens bravader. Det tar verkligen på krafterna att vara ute på tur, dragläger i Gävle stod på agendan.

Duktiga mattar & hussar har vi sett dagarna i ända, vi är långt ifrån där ännu ... men vi samlar hela tiden på oss nyttig information så en vacker dag kanske det smäller    vore jag något mer av en tävlingsmänniska så hade vi helt säkert kommit längre, för Kliff gör då precis allt vad jag ber honom om ... han är ju en sån kille   gör precis allt vi önskar, även om han kanske inte är precis lika road av att hålla på med allt möjligt som jag gör.

Det absolut bästa han vet är nog att bara strosa runt ute i naturen med hussen i Kliff-tempo.

Medans Kliff & jag varit iväg så har mormor & morfar fått rå om Calle då hussen jobbat kväll, han hade hållit dem fullt sysselsatta precis så som barnbarn ska göra    för så låter det ... mormor och morfar kallar de sig och berättar så stolt för grannarna på gatan att de minsann fått ett nytt litet barnbarn. Ett hårigt sådant med fyra stoooora tassar.

Calle.

Jag tror att Kliff upskattade liiiite att få vara utan lillebror någon dag, för där Kliff är där är även Calle, jag skulle faktiskt önska att Kliff kunde säga ifrån någon gång, för nog kan man se att han inte alltid uppskattar att ha en liten krokodil hängandes precis överallt på kroppen.

Han har verkligen en ängels tålamod ... jag antar att det ger sig och att han kanske börjar säga ifrån bara Calle blir lite äldre. Men även om det var skönt att vara utan lillebror så var lyckan stor då vi kom hem igen, och det var ömsesidigt.

Tryggt att ligga jämte Kliff.

Av någon outgrundlig anledning så ska alla våra hundar ligga ute i hallen, så även Calle ... jag antar att det är för att klinkergolvet är svalt och skönt mot magen även om jag önskade att de kunde ligga inne i v-rummet med mig.

Iofs så älskade ju Fröken Fröjd att gona ner sig ordentligt i soffan, jag hoppas Calle blir av den åsikten så småningom, även om hussen nu är av en annan åsikt då det gäller soffhundar.

Vi börjar allt mer hitta våra rutiner, det tar ett tag tycker jag innan man kommer på hur man ska göra för att allt ska flyta på och bli smidigt.

Jag har ju knorrat en del om Calle´s dygnsrytm ... den har inte stämt med min !!! Vi gör som så, Johan och jag att jag kliver upp med Calle tills jag åker och jobbar då lämpas busig kille över till en yrvaken husse som tar vid, men

kommer man som jag i säng mellan tolv och halv ett på natten så säger det sig självt att man är i princip död då Calle vaknat halv fem ... lägg då till att jag jobbar hundra procent på en förskola där det är aktivitet precis hela tiden då är det inte så konstigt att man nästan gått på knäskålarna i några veckor.

Därför så tog vi och ändrade på det förra veckan. Nu för tiden så startar våran dag tidigast kl 6 och jag har blivit duktigare på att komma i säng i hyfsad tid iallafall   Calle har börjat att förstå att det inte lönar sig att ens försöka, så han sussar nu på tills dess och det har faktiskt hänt att han sovit till sju också, rena rama sovmorgonen  .

Killen som redan hunnit bli 11 veckor. 

Det säger bara sviss och snart står vi där och funderar vart våran valp tog vägen. Han har redan dragit iväg ganska ordentligt både på längden och på tvären    det börjar anas lite längre ben och han är betydligt tyngre nu än då han kom hem. Men konstigt vore väl annars då han äter som om det vore den sista måltiden varje gång ... Maken till hungrig kille har jag aldrig varit med om, jag har aldrig haft en valp som äter utan krångel ... det är ganska så skönt måste jag säga, det är inte roligt då en valp tjuras med att inte äta maten, man vet ju att de så väl behöver få i sig så de växer som de ska. Så det är en fröjd att servera krubbet till en hungrig kille.

Idag har han även insett att trappen verkar vara en lattjo sak ... vi har inte behövt stänga för med kompostgaller förrän nu faktiskt. Han har endast suttit på första trappsteget och sedan klivt ner, men ikväll hade han minsann andra planer.

Så nu är det valpsäkrat där för en tid, jag tycker det är såååå tråkigt att tjata så det undviker jag helst helt och hållet.

Ojoj .. nu har visst liten vaknat, så vi tar och avrundar där för nu

Är på tok för trött för detta, så idag blir det endast bild.

Matchvikten är 13.8 kilo